I måndags tyckte småkvigorna att det blev i tristaste laget att vara ute i rasthagen medan vi skottade. Någon fick för sig att hoppa över tråden och in på betesmarken. Då blev det oro i flocken och rätt som det var hade vi 13 st som sprang i väg längs vägen mot Estuna. VDn avslutade snabbt sitt skottjobb och sprang efter för att se var de skulle ta vägen. Semin-Ingrid kom precis för att seminera en kviga så jag bad en bön att de som var kvar hemomkring skulle nöja sig med det och att VDn hade någon form av kontakt med de övriga gänget.Jag hörde hur kvigorna råmade, och det lät som de var långt borta.Samtidigt blev det allt mörkare, som det blir tidigt nu i december. När semineringen var överstökad gick jag ut i hagen och ropade på de kvigor som var i Åsas och Görans trädgård. Fick in dem lite pö om pö och efter en stund var 12 st inne i stallet och mumsade på ensilage. Åke ringde på mobilen och sa att han var på väg hem med 13 kvigor. Jag tog min kraftfoderhink och hoppades att de inte skulle skingras då det kom en bil som mötte kvigflocken. När jag hade kommit i kurvan innan Björkbacken kom de emot mig i god fart så det var bara att locka på dem och sedan kunde vi fösa in dem i stallet, med en djup suck av lättnad.

I går när vi skulle göra samma skottning, skottning av skrapgången hos de yngsta kvigorna, tog vi det säkra före det osäkra och släppte över småkvigorna till fodergången på andra sidan foderbordet. Det var en av de smarta sakerna vi gjorde vi senaste ombyggnaden att det går att flytta djuren från ena sidan foderbordet till den andra sidan.