Vi hittade dem så småningom. Två kvigor fattades mig i morse. Hur jag än räknade blev det bara 25. 27 skulle det vara. Jag gick runt staketet, jag letade i Björkbacken, jag letade bland kvigorna på betesmarken. Inga kvigor. Jag räknade igen, nej inga oräknade kvigor dök upp. Efter frukost hjälpte mig Erika att leta kvigor. Inte i Björkbacken men....vad är det där bakom Kungsmyntan...Två kvigor..en brun och en svart och vit. Med lite möda reser de sig upp. De haltar bägge två och därför har de inte hängt med den övriga flocken till vattenstället. De har antagligen fått klövspaltsinflammation. Tur att vi har Erika hemma som inte bara är en duktig doktor utan också en duktig kofösartjej.
Vi föser in hela flocken och låter de gå på kopparsulfatmattan och de haltande kvigorna får bli kvar inne för särskilda omsorger för att bli av med hältan.