När juldagsmorgon glimmar, jag vill till stallet gå….sjunger jag när jag går ner till kvigorna på juldagsmorgon. Jag öppnar dörren till stallet. - Men vad har hänt här! Grinden till fodergången är öppen och där glimmar några ögon i mörkret på foderbordet. Där ligger tre kvigor och gottar sig ! Här har några kvigor lyckats öppna grinden och knallat upp på foderbordet. Resten verkar ligga lugnt i sina liggbås så det är väl bara att fösa tillbaka dem.

- Upp och hoppa, jag föser upp dem och ber dem gå tillbaks till de andra och snabbt ska det gå för så fort en kossa reser sig vill hon bajsa. De tre, Netta Stella och Zenta masar sig tillbaks till de andra utan att skita och jag försöker stänga grinden. Det visar sig att själva stängningen har gått sönder. Den lilla sprinten som ska hålla pinnen som låser har gått av. Och pinnen är borta. Ok, tänker jag jag får väl stänga med kohalsbandet som hänger på väggen då. Men så tittar jag till på foderbordet. En till kviga reser sig från ensilaget . Det är bruna Nina. Så det blir att fösa in Nina till de andra kvigorna. Sen letar jag fram en grep och letar kobajs bland ensilaget. Inte så gott att ha bajs på matbordet.

Sedan får de yngsta kvigorna kraftfoder . Och medans de äter skrapar jag ner koskiten från båsen. Och titta där, tomten har ätit upp sin gröt som han fick av Emma och mej i går kväll. Men där finns ett brev på väggen. - Tack för den goda gröten, men ni glömde att ge mej nån sked så nu släpper jag ut några kvigor som straff för det, står det. Vilken tur att han inte släppte ut dem i snöovädret. Jag går in för att hämta Emma så hon kan hjälpa mig att ströa åt småkvigorna. Emma sätter på sig jobbarbyxorna så att hon kan jobba i stallet. Laban hjälper till att hålla undan kvigorna och morfar ger en ny god ensilagebal.

Sen hoppas vi att tomten förstår att vi är snälla mot kvigorna så att han inte släpper ut några kvigor mer. Och nästa jul ska han få en sked att äta med.