Här ligger 1282 Sofia och idisslar lugnt en liten bit i från de andra kvigorna. Hon har lärt sig den hårda vägen att här gäller det att hålla lite distans till sina kompisar. För en vecka sedan stod hon mitt i kvigflocken i hasseldungen under eken. Det var jättevarmt och alla kvigorna ville vara i skuggan. Där stod hon blodig från topp till tå. Blodet hade skvättat runt till till flera av de andra kvigorna också. Men vad hade orsakat detta blodbad?

Vi föste henne över vägen och in i stallet. Jag försökte utröna vart blodet kom i från och tog tempen på henne. Förhöjd temp men såg inget sår. Det kunde komma från slidan och kunde kanske vara den fruktade sommarsjukan. Då är det blod i urinen och kissa ville hon inte göra. Så småningom kissade hon men där var inget blod! Men varifrån kommer allt blod ? Jo, från svansspetsen ! Och sedan har hon irriterat slagit runt med svansen och blodat ner sig själv och kompisarna där under eken.

Det här har jag aldrig varit med om under alla mina år som kobonde och kviguppfödare och inte min pappa heller, men när jag nu lyssnar runt bland mina bondekollegor så är det inte helt ovanligt att kor trampar på någons svansspets när de ligger ner och den går av och då blir det rena blodbadet.

Jag klipper rent håret runt svansspetsen och tvättar av svansen med jodopax så får hon vara inne några dagar. Det är i alla fall svalare i stallet än ute och det är inte så mycket bromsar därinne heller och ingen trängsel för att ligga i skuggan. Hon får ha några kompisar med sig inne i stallet också. Så får vi slå gräs och klippa lite goda askskott som kvigorna i stallet får tugga på.

Nu är hon ren och fin efter att ha legat i fuktigt gräs och huvudet är kritvitt igen efter att ha varit grisskärt efter blodet. Likaså är svansen vit och fin men utan borst och längst ut är det en fin sårskorpa och inget blod. Hon får väl ett ärr på svansspetsen men det kan hon leva med. Men hon gör som vi i coronatider, håller lite distans, med sin svans.